En entré i ödmjukhetens tecken

När den långhåriga halvan av bloggens besättning för några veckor sedan frågade mig om jag ville hoppa på detta allt annat än sjunkande skepp fanns det inget att tveka på. Det är med en ovanligt stor dos ödmjukhet jag äntrar IFK Mariestads spelarblogg. Med förra årets braksuccé i färskt minne vet jag att tidigare representanter gjorde ett magnifikt jobb.

De som inte har sett mina ord i text tidigare har med största sannolikhet hört min förhållandevis ljuva stämma brusa ur Lekevis högtalare. Fraser som ”svenska riksdaler”, ”för vårt vackra IFK idag” och ”natursköna Lekevi” kanske kan ge er en vink om vem jag är. I år hoppas jag kunna utrycka mig i lite längre och mer välfyllda formuleringar.

Bloggvärldens regler och normer är utan tvekan en vit fläck på kartan för mig. Med detta i åtanke får ni ha tålamod och acceptans ifall jag skulle råka trampa på några ömmande tår, kliva över några suddigt dragna linjer eller dylikt.

I och med min ankomst till bloggens så omtalade crew höjs förhoppningsvis medelåldern på bloggens läsare. Jag hoppas och tror att mitt något föråldrade språk ska kunna läsas även av Humlets allra mest dementa farfar.

I skrivande stund är stora delar av truppen på väg mot östligare breddgrader för att spela årets andra träningsmatch. Division-två laget Tibro AIK står för motståndet. Jag rekommenderar alla som bor inom ett par mils radie från Tibro att grabba tag i närmsta cykel, enhjuling, automobil eller spark och genast bege sig mot Tibros sträva konstgräs. En match som kan kategoriseras som en fröjd för både öga och själ får inte missas.

Avslutningsvis vill jag både tacka, bocka, niga och buga för den flyktande delen av bloggen som nuförtiden är livsnjutare på heltid i Vänerns pärla 2.0, Karlstad. Det blir en osedvanligt tuff utmaning att hålla samma nivå. 

// Ranelids lärjunge