Det är tisdag, klockan har för längesen hunnit slå frukost och upp hoppar Rebu pigg som en malariamygga ur sin ihopplåstrade säng. En flytt från metropolen Töreboda till storstadsandande Mariestad blev för vår Kongolesiske vän ett faktum för cirka ett år sedan. Rebu som innan haft sin säng parkerad uppe i Norrland, men som efter en kort tid kom på att pitepalt, dejter med sametjejer och renskötsel inte var någonting för honom. Så med rensläden bytt mot BMX, så är det alltså tillbaka till tisdag och en helt vanlig dag i Rebu Burubwas liv.
Klockan har som sagt för länge sedan hunnit slå frukost och i Rebus lägenhet har aktiviteten gått från 0 till 100 på några röda. Skolan har varit igång sedan länge, något som Rebu inte verkar bry sig ett dugg om dagen som denna. Det finns nämligen en sak i Rebus liv som han inte tummar en sekund på, frukosten. Han plockar fram ett frukostsortiment som den Kongolesiske motsvarigheten till Sveriges Gunde Svan hade hissnat av över att bara titta på. Köket har med hjälp av klädgarderober fått ett lite annorlunda utseende, allt för att få plats med alla produkter. Under tiden han skär upp 12 skivor extremt grovt bröd och slevar upp 1 kg gröt så pekar han på en pläd med broderad text som ligger över de tio par kalsonger som gick åt under den gångna helgen. Samtidigt som jag tar upp pläden så läser han meningen högt: ”frukosten är det viktigaste målet om dagen. Är du inte hemma innan dess är du illa ute”. Ett ordspråk från Kongo som han sagt så många gånger förut att de känns slitet, men som hunnit bli hans livsmotto.
Minuterna tickar på och Rebu som fortfarande sitter proppmätt i sina löst sittande kalling får plötsligt upp tempot rejält. Ett par jeans med änglavingsmotiv, en stor t-shirt med texten ”westside broo”, ett par Timberland kängor, självklart oknutna, och toppar tillslut det hela med en uppsättning blingbling som nedsmält hade räckt till att försörja stadens pensionärer med guldtänder i flera år framåt, blir dagens outfit. Tung runt halsen av allt glitter sprintar Rebu iväg skolan där lunch väntar. När han går in genom skolan entré slänger han allmänna och oadresserade flörtande blickar in i caféterians folksamling. Likt Martin Herlin är portionerna små, dock är antalet vänder fram och tillbaks till grytorna många och änglavingarna på byxorna syns överallt i matsalen. Som efterrätt varvar han ner och super in lite ögongodis i en av de mest taktiskt strategisk belagda soffor med en unik översikt över skolans huvudstråk och mindre gångar. Så mycket mer av skoldagen hinner han inte med denna tisdag då jobbet kallar.
Iklädd den stekheta Lidl skjortan och de schackrutiga tillhörande byxorna så kopplar även Rebu in sin sylvassa komplimangstunga, det är helhetsintrycket som räknas och runt fruktdisken kryllar det av tjejer, det vet Rebu. Han säger själv att hans styrka ligger i att plocka upp frukt och visst förstår man varför. Genom hela affären hörs raggningsrepliker med tillhörande generande fnitter och scharonfrukterna blir totalt nerbesprutade av kongocharm. Kunderna, och framförallt de från den kvinnliga delen av kundskaran verkar känna sig hemma i hans närvaro vid fruktdisken. Likt en indianstams hövding ger han råd och tips. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, likaså hans popularitet. Precis som en popstjärna efter ett gig så kan damer stå utanför personalingången för att få ta del av den exotiska brytning som uppstår när Kongo möter Sverige, som möter Skellefteå och som slutligen möter Mariestad.
Jobbet på Lidl är slut för dagen och Rebu får trampa iväg till träningen. När han kommer hem börjar hans andra halvtidsjobb, det sköter han med flinka fingrar och jobbar med vana rörelser över tangenternas bokstäver. De tar ungefär en kvart för honom att logga in på alla sidor som han är medlem på, sen börjar arbetet… Det är mail att besvara, vänförfrågningar att fundera över, puffar att placera och kommentarer att smida in. Det är tur att el ingår i lägenhetshyran, annars hade vår vän fått jobba dygnet runt på Lidl med ett par äpplen som huvudkudde och palsternackor som täcke, men vilken syn de hade varit! Klockan slår två och mina ögon orkar inte med mer, trots alla sjuka syner som man får bevittna från sin pallposition vid sidan av hans rykande laptop. Att försöka stänga igen den med alla hans inloggningar och konversationer är som att stänga igen locket till livet. Jag försöker inte ens, jag knackar två gånger på hans lår och går ut genom dörren. För mig är dagen slut, för Rebu har showen precis börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar